Kolmilornas socken

(väldigt fritt saxat ur Gunnar Larssons En bok om Möklinta socken)

Kolmilan

Den mila som kolas under Möklintaveckan är en så kallad resmila, i det att veden reses kring en ”mittigubbe” så att milan får en cirkelrund form, ungefär som en misslyckad sockerkaka. I äldre tider kolade man även liggmilor, en sån ser mer ut som en limpa.

När veden staplats kring ”mittigubben” risas den och täcks av kolstybb. Avsikten är att göra milan lufttät, förutom de luftdraghål – ”rymmare” – som placeras runt milans fot. Just att behärska konsten att låta in lagom mycket luft till förbränningen är av vikt när man kolar. För lite luft ger okolad ved, ”brandlar”, medan för mycket luft kan få hela milan att brinna upp!

Självklart inträffade olyckor, när man betänker att milan skulle vaktas dygnet runt, och det ofta inte var mer än en kolare på en mila! Ett annat fenomen som inträffar när man tvingats vara utan sömn några dygn, är att man börjar ”se saker”. Eller hur ska man annars förklara att just kolare är de personer som oftast sett huldran – skogsrået? Men lyckligtvis var huldran ofta vänskapligt sinnad, och kunde varna för att milan skulle slå.

När milan är färdigkolad, ”utkolad”, stängs alla draghål. Sen får den stå och kallna några dygn innan utrivningen börjar. Om man sätter igång och river ut alltför tidigt kan den heta kolen antändas igen, och de dyrbara inkomstpengarna går bokstavligt upp i rök!

Kolarna gammart tebaks.

Möklinta kallades förr ”kolmilornas socken”. Och än i dag kan man finna kolbottnar tätt i skogslandskapet, det gäller bara att ha ögonen med sig.

Omkring år 1700 kolades i Möklinta ca 4000 stigar kol á 2 kubikmeter (en kolstig är en sorts korgsläde som användes just för att transportera kol). Olof Grau skrev 1774 ”man lär icke på andra håll mäkta bränna så fasta och goda kol som i Möklinta”!

Kolningen hade förr mycket stor betydelse för bönder och skogsägare i Bergslagen. Att sälja kol var ofta den enda möjligheten att få in kontanter. En större del av skatten skulle erläggas i kol och den betalades bl.a. till Sala silververk, dit kolet fraktades med häst och kolstig.

På det hela taget var inte Sala Silvergruva särskilt populär i Möklinta. Dels hade silvergruvan monopol på allt kol som tillverkades i socknarna runt omkring, och det enda som bönderna fick som betalning var skattepoletter – de dög alltså bara att betala skatt med! Och så förstås gruvans vattensystem som lade otroliga ytor av god åkermark under vatten – ofta utan att ens minska på den skatt som bönderna skulle in med, trots att de förlorat mark och inkomstkälla! Därför gjorde Möklintas bönder och kolare gärna nattliga färder bort mot järnverken runt omkring i bergslagen – där fick de betalt i reda pengar! Detta var förstås helt olagligt, men reste de bara i tillräckligt antal så kände de sig trygga. Och järnverken frågade inte varifrån kolet kom – därtill var kolet alltför dyrbart för dem.
Nattetid kunde hela konvojer med kolstigar följa vintervägarna västerut. Vid ett bemärkt tillfälle under julen 1731 var länsman Anders Persson ute på bevakning efter vägen till Engelsberg. Samma natt var hundratals Möklintabönder på väg till Högfors eller Engelsberg med sina kolforor. Länsmannen och bönderna möttes efter vägen, men i nattens mörker förmådde den ensamme länsmannen inte mycket. Endast några få kunde han gripa, de övriga fortsatte obekymrat till Högfors och Engelsberg med sitt kol.
Vid ett annat tillfälle lurpassade fogden från Sala silvergruva på en av dessa konvojer, på väg mot Svanå bruk, och man slog till vid Gullvalla. Det blev en våldsam sammandrabbning där bl.a. en dräng från Vivastbo klämdes till döds mellan två kolstigar. Det slutade dock med att Sala bergsmän blev övermannade och kolfororna fortsatte sin väg mot Svanå bruk.

Ännu till dags dato kan man skönja ett spår av laglöshet och vilt sinnelag hos kolarna, och man ska akta sig noga för att reta upp dessa sotsvarta huliganer (att jag alls vågar skriva detta beror på att ytterst få av dem kan läsa).

Anna Billman